När jag var hemma i Sverige i somras hörde jag talas om Kristian Gidlund men sen blev det aldrig av att jag lyssnade på hans sommar program eller läste hans blog, tills nu. Vaknade i veckan som gick och fick beskedet att han dött, det stod överallt och jag kände verkligen hur hela Sverige sörjde, så upplevde jag det i alla fall. Så nu har jag börjat läsa igenom hans blogg, så fantastiskt fin och oändligt sorgsen. Kanske mest för att jag som läsare redan vet hur det slutar, det vet ju i och för sig författaren också men känns ändå som att han har hoppet uppe ändå. Väldigt vacker och tänkvärt. Jag har fortfarande de sista månaderna kvar att läsa sen tror jag även att jag kommer att köpa boken för hans språk är sagolikt.
Men vad sorgset det är och det känns nästan lite knäppt att frottera sig med detta. Men jag kanske har något behov av lite sorg och vemod just nu.
Tänker väldigt mycket på livet hemma i Sverige, alla mina fina vänner och familj. Jag tänker på hur otroligt bra jag trivdes i Stockholm, på Engelbrektsgatan, i vår lägenhet och allt runt omkring oss. Att det var så enkelt att ses eller bara att ringas. Jag längtar efter hösten, en av mina absoluta favoriter, kyligare promenader på Djurgården eller i Lill jansskogen. Fika på tösse, Saturnus eller Snickarbacken. Spontanmiddag hos Peder, eller möte med Johan eller kanske en kväll ute med Frida och Lina eller Lollo... Det är många där hemma jag saknar väldigt mycket nu. Svante och jag pratar ofta om mormor, moffar, farfar och farmor eller någon av kusinerna. Men de får han i alla fall träffa inom kort!
Regnet öser ner, vår resa i helgen blev inställd pga ovädret, vår pool svämmar över igen och allt är alldeles klibbigt. Detta kommer jag inte sakna. Men jag kommer definitivt sakna Audrey, Antoine och deras barn som vi var hemma hos igår på söndagmiddag, helt spontant. Svante omringad av tjejer, det gillar han! Basile och Gustav sugandes på varsin leksak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar